Indiska oceanen ombord på Pandora den 25 Nov 1886

 

Min lilla älskade Mamma och lilla kära syster Ena!

 

Mycken nåd o frid af Gud!

Lofva Herran min själ och förgät ej hvad godt Han dig gjort hafver.”

 

Nu har åter en vecka förflutit sedan jag skrev till Eder. Det är förunderligt hvad tiden går fort antingen man är på land eller haf. Ja idag lärer vi komma fram till Bombay, att det kännes underligt för oss, det förstår I nog, att nu vara så nära målet för vår långa resa. Ser jag tillbaka på hela vår färd stämmes mitt hjerta till lof och pris emot Herren Gud, som i alla gjort densamma så lyckosam, jag kan ej säga något mindre än att resan varit en lustfärd, närapå hela tiden, blott sjösjukans dagar undantagandes. O, hvad jag nu önskar att lilla Mamma och syster Ena vore här och såge huru väl vi befinna oss samt vår stora glädje öfver att snart få träffa våra kära hjertevänner, vi späja förfärligt efter land, men ännu ha vi ej fått sigte derpå. Klockan är nu 12 på dagen och vi ha hört att vi skola vara framme vid B. kl. 4 ef.m.

 

Maria har visst redan berättat huru dant det var i Aden så det är väl öfverflödigt att jag nämner derom, men jag vill ändå säga något. Det löjligaste af allt var då vi skulle gå iland, Pandora ankrade ett stycke ute på hafvet o för att komma i land måste vi stiga i småbåtar som araberna kommo till vår ångare med och der var så fullt med båtar och alla ville de hafva förtjenst så der blef en förfärlig träta mellan de svarte så vi trodde rent af att de skulle börja på att sloss, till en början var jag förskräckt då jag satt i deras båt, och tänkte att de skulle stjelpa oss i sjön, ty de sprungo, ur den ena båten o i den andra o stojade o väsnades otroligt, man trodde rent af att man skulle bli lomhörd af deras skrik. Vi kände oss derför lyckliga då vi voro på fastlandet men det blef lika när, om inte värre, då vi skulle tillbaka till Pandora. I Aden hade jag inte mindre än 4 bref från min lille Carl, tänk så snällt af honom att skrifa o möta mig så många gånger under resan. Mycket intressant var att få se en österländsk stad, men den var mycket obetydlig emot hvad jag tänkt mig, jag tror ej att det var mer än en 50 hus inalles o de voro ej stora.

 

Just nu kom Pastor Carlsson o berättade att han fått syn på land, jag måste derför gå upp på däck o titta jag med o I förstån nog att jag ej har mycket ro att sitta o skrifva nu. Min afsigt har varit att långt förr börja detta bref till Eder, men de sista dagarna har det blåst litet hårdare än vanligt så vi ha ej kunnat sitta nere i salongen utan att ha blifvit sjösjuka, föröfrigt har vädret varit det härligaste man kan önska sig, men när det blåser så båten rullar o vaggar då håller man sig helst uppe i friska luften o der gör vaggningen en ingenting.

 

Farväl nu, jag fortsätter i Bombay. Eder Kerstin

 

(Bombay den 26 Nov.) Nu får jag helsa på min lilla Mamma och syster Ena för första gången från Bombay. Jag önskar ingenting hellre nu än att Ni såge oss, vår stora glädje och förtjusningen öfver att ha fått sammanträffa med våra älskade vänner. O hvad vi hafva mycket att tacka Gud för som så lyckligen återfört oss tillsammans. ”Priser med oss Herren.” Båten anlände, som sagt, till B. något efter 4, som den hade ankrat ett stycke ute från hamnen, kommo våra vänner seglande ut oss till möte i en liten båt, men fastän vi stodo på utkik kunde vi ej få syn på dem förr än de redan voro komna ombord, de kommo från ett helt annat håll än vi trodde. Allra först fick jag höra min lille Carls röst, som vi alla strax igenkände, och inom ett ögonblick var jag sluten i hans armar. Glädjen stod då högt i taket, som man säger, och vi rustade oss då, för att komma i land, och hvilket härligt intryck allt gjorde det kunnen I nog föreställa Eder, men bättre om Ni varit med och sett den utmärkt vackra och ståtliga staden Bombay. Om en liten stund voro vi i land då allt kändes så högtidligt och inom kort sutto vi i hvar sin droska som förde oss till Tailor’s hotel der vi nu bo, Z., M. o jag i ett litet rum tillsammans, Carl och Oskar i ett, Ivar i ett tredje och Pastorerna Karlsson o Juliebö i ett fjerde.

 

Vi hafva ej ännu varit ute och sett något på den stora staden, men vi skola väl gå då trefven blifva färdiga. Jag kan sålunda ej förtälja något om hur det ser ut, blott det vi sett från våra fönster, och tyckes vara en utomordentligt skön stad, träden stå så gröna och lummiga och här är nu nästan en tryckande hetta, vi svettas förfärligt.

 

När vi blifva vigda skrifva vi väl ytterligare, jag vet ej ännu när det kommer att ske, och då skall jag skrifva om litet mera. Detta är nu endast så mycket att Ni fått höra att vi lyckligen framkommit. Brefvet måste i dag postas för att hinna med denna veckas post. Derför farväl lilla Mamma o Ena för denna gång, varen nu glada o frimodiga öfver allt godt Herren gjort oss. Helsa alla våra kära anhöriga, godt vore om de kunde blifva underrättade om att vi framkommit, vi vilja vänta att skrifva till dem tills vårt bröllopp varit. Helsa äfven alla andra våra kära vänner och bekanta som fråga efter oss o säg dem alla att vi nu äro så lyckliga o glada som vi kunna blifva. Särskildt helsas lilla Anna Borgstedt från mig. Mest och innerligast helsas lilla Mamma och syster Ena från Eder lyckliga o glada Kerstin.

 

Bombay den 26 Nov 1886

 

Min dyra älskade lilla Moder!

Guds nåd o frid! Lofva Herren min själ och förgät ej hvad godt ha dig gjort hafver!

 

Det är i dag postdag och vi må ju ej försumma att skrifva  underrätta o meddela eder våra kära den stora nåd o glädje Herren har gifvit oss. Vi ha nu genom Herrens stora nåd återfått hvarandra. Jag har nu återfått min dyra innerligt älskade Kerstin o den stora glädje jag härvid erfar den kan jag nog ej beskrifva. Min dyra moder mottag mitt hjertligaste tack för den stora gåfva jag nu fått, min egna dyra Kerstin!

 

Vi foro ned till Bombay d. 19 novemb, vi hade litet som ville styra med innan våra älsklingar kommo o sedan ville vi komma ned i tid. Vi gingo många gånger ned till hamnen innan det var tid att vänta båten, men det var ändå så roligt att gå o se ut öfver hafvet åt det håll hvarifrån vi väntade våra kära o då dagen kom på hvilken båten väntades så voro vi ned vid hamnen i första dagningen. Vi kunde då ej vänta ut båten men vi beställde oss en liten roddbåt, gåfvo båtkarlarne vår addr. med befallning att de genast skulle underrätta oss då båten blef synlig ut på redden. Vi foro ändå ned till kajen ett par gånger till under dagen. Vid 3 tiden for jag till en Rev. Squires för att språka med honom om vår vigsel o när jag kom tillbaka mötte mig portvakten innan jag stigit ur droskan o säger att båten kommit o de andra herrarna farit ned. Kusken fick då genast vända o jag var om några minuter äfven vid kajen der jag träffar bröderna o vi foro genast ut båten till mötes. Vår båt var dock litet efter de öfriga o det gjorde att våra dyra ej fingo se oss der vi kommo. Nästan i feberyra springa vi ur båten innan han kommit intill trappan som ledde upp till Pandora o kommo öfver andra båtar till trappan o sedan voro vi i ett nu ned i försalongen der vi återfinna våra egna älskade. O, så förtjusta vi voro att återfå våra dyra o det så friska o krya. Ja, nog är Herren god mot oss! Min dyra lilla Kerstin kände nog i början ej rigtigt igen mig i mitt långa svarta skägg, så det var nog litet synd åt min dyra vän i början, men snart blef jag nog hennes egna Carl åter o jag får visst icke raka mig o hon vill just ha en liten skäggig gubbe.

 

Jag kan ej ännu bestämdt säga när o hvar vårt bröllopp blir men jag tror om onsdag i en af Bombay kyrkor o tänk så roligt – det blir på svenska – en af de nya bröderna skola viga oss. Vi bo alla på Taylor’s Hotel – de 3 damerna ha en dubblett, Oscar o jag bo tillsammans på ett annat rum, br Ivar har ett eget rum. Jag hinner ej skrifva mera denna postdag.

 

Min dyra lilla mamma o syster Ena – lofven med oss Herran för hans stora nåd. Mottag de hjertligaste helsningar från varmt tillgifne sonen Carl