Ombord på ångaren ”Pandora” på Medelhafvet den 10 Nov 1886
Mina
älskade kära illa Mamma och syster serena!
Guds frid!
Herrans nåd är väldig öfver oss.
Ja nu mina käraste sitta vi midt ute på Medelhafvets blåa vågor och gunga. O så förunderligt det är
att vi nu äro så långt skillda
från hvarandra. I ef.m. är det 5 dygn sedan vi stego
ombord. Dessa dagar ha ilat så fort undan, jag tror fortare än om vi rest på
landmarken. Då vi stego ombord vid Triest var det regnigt väder o mycket ruskigt i nämnde
stad, hvadan det gjorde att det kändes ej så svårt, utan snarare tvärt om glädjande, att komma
ifrån den pestsmittade staden. Klockan var 4 ef.m. då
båten lade ut från land och ju längre vi kommo ut på hafvet ju vackrare blef vädret
och slutligen hade vi det härligaste månsken, och den ena blixten aflöste den andra fram på aftonen, och ett lugnt och
behagligt väder hade vi, detta allt bidrog till att man kände sig högtidligt
stämd. Och det förunderligaste utaf allt var att man
skulle föras så långt bort från sina nära och kära och från sitt fosterland.
Men tänk ändå så allt får lof att gå då man kommer dertill, och så märkbart hafva vi förnummit huru Herren gifvit mod, styrka
och krafter just som man tycker sig vara i saknad af allt. Ja ”det går
igenom båd ljus och mörker” blott Herren sjelf får stå vid styret.
Som sagt är gingo vi från Triest kl. 4 och vi sutto då alla fem uppe på däck och tittade efter land så länge vi kunde se något, tills det mellan 6 och 7 ringde till middag, vi gingo då ned i salongen der bordet såg mycket prydligt ut och vi alla åto med god apetite den mycket vällagade och smakliga maten, men då vi hade ätit detta började båten gunga o vagga så vi måste åter skynda upp på midskepp på däcket der man ej har så stor känning af rullningarna och sedan då vi suttit uppe tills innemot 11 på aftonen fingo vi lof att skynda ned och lägga oss, ty så fort man kom under däck ville man bara kräkas i synnerhet då man stod rätt upp, i liggande ställning går det nog an, och sedan blefvo vi alla liggande i två hela dygn, som vi knappast kunde resa på hufvudet eller röra på ett finger och ej en enda matsmula kunde vi heller förtära, och ingen finge vi som lågo, uppassningen frågade ej efter oss en smula. O hvad det är förskräckligt att vara sjösjuk! Jag tror att det är den olidligaste sjukdom som finns, jag var ej på långt när så dålig som M. jag kräktes blott ett par gånger, men M. gjorde detta när hon hade en stund. Lilla mamma och Serena skall se att vi hade det ej så bekvämt då vi voro så der sjuka. M. låg öfver mig o hvarje gång hon skulle upp o ned i sin bädd fordrades den största kraftansträngning. I allt elände kunde jag ändå ej annat än skratta åt M. till att se hur quick hon var både när hon skulle upp o ned, jag kunde ej likna henne vid annat än aporna, som vi sågo i Djurgården i Berlin, då de svängde sig upp i taket på sina snören. Och aldrig heller kunde vi hjelpa hvarandra, ty så fort man rörde på, om ej mer än ett finger, så fick man de allra otäckaste qväljningar. Den enda vi hade någon hjelp af var det pastor Karlsson o äfven Juliebö, som ständigt hörde våra jemmerrop då vi skulle kräkas, de frågade oss då om de ej kunde vara oss till någon liten hjelp o Karlsson han sprang upp så ofta han kunde o gaf oss än vatten än droppar genom jalusien, som vi blott behövde sträcka ut handen igenom. Våra herrar voro lika dåliga, om ej värre n vi o äfven Z. som låg ensam inne i damsalongen. Sålunda förflöt de två första dagarna, jag kände mig då nästan förtviflad vid tanken på att vi kanske kom att blifva lika sjuka under hela vår sjöresa, men Herren vare tack som åter gjorde oss friska efter dessa två dagar o nu bekomma oss ingenting vaggningen, vi äro nu redan vana vid detta lifvet.
Det har ingen storm varit sedan vi kommo på hafvet, det bara blåser friskt, men varma vindar, det går ej större vågor än man kan få se på en liten insjö. De här andra tre dagarna hafva vi suttit uppe på däck ända från det vi stigit upp vid 7tiden om morgnarna tills 9 om qvällarna, vi äro blott nere o äta våra fulla mål o känna oss så glada och tacksamma mot Gud som nu låter oss få vara friska så vi kan äta. Nu vill jag berätta hvad vi fingo till första middagen: Allra först fingo vi köttsoppa med rostadt bröd, derefter utmärkt god fisk o potatis, derefter ankstek med sallad, sedan någon torta, o till sist äpplen, päron o ost till desert. Ungefär detsamma få vi till alla middagarna undantagande någon liten förändring. Ofta brukar vi få drufvor eller apelsiner till desert ock. Jag hinner nu ej orda om hvad vi få för mat hela dagarna, men vill nesta gång skrifva derom.
Det är idag torsdag den 11. Jag måste i går sluta med skrifningen ty båten började gunga, så att jag kände mig illamående o måste gå upp på däck. I dag vaknade vi i Afrika ”Port said” jag trodde aldrig att vi skulle komma dit så snart, eljest hade jag nog skrifvit mera i går. Brefvet måste postas om en liten stund hvarför jag måste sluta inom kort. En pojke håller nu äfven på att duka vid samma bord, som jag nu sitter, så vi skola strax äta frukost. O hvad det har blåst i natt, jag har blifvit så vaggad, men ej känt mig illamående ändå, vi börja nu bli vana dervid. Vår båt ligger nu stilla i hamnen och så mycket besynnerliga menniskor som springa på land o ro i små båtar omkring oss, det är Araber, äro bruna till färgen o klädda mycket besynnerliga.
Jag hinner nu ej mera, är nog ledsen för att det blef så kort nu, men skrifva nog ett litet bref från Zuets ock. Varen nu ej oroliga för oss. Herren är med oss och hjelper oss o hittills hafver allt gått så lyckligt och väl. Ni skulle se oss, hur lugna och glada vi gå här i vår lilla verldsdel o hur sköna vindar det blåser omkring oss. Vi hafva nu 22 à 26 grader varmt så ej frysa vi. Herren vare oss alla nära!
Helsa alla mina bekanta i Linköping o deromkring. Men först o främst helsa lilla Mamma o Serena från Eder Kerstin.