En kort minnesruna
öfver
Kerstin Lindroth och Maria Valentin
Kerstin och Maria voro tvänne systrar, hvilkas lif
härnere på jorden kommo att blifva
förunderligt lika hvarandra.
På det lilla länsmansbostället Aska i Hägerstads församling i det natursköna Norra Kinds härad af Östergötlands län föddes Kerstin den 22/6 1858 och Maria den 4/5 1860, och voro dessa två de yngsta af sex systrar. Föräldrarna voro kronolänsmannen Carl Wilhelm Sandström och hans hustru Amalia Mathilda Borgstedt.
Då i detta hem rådde allvarlig gudsfruktan, fingo dessa sex systrar åtnjuta den oskattbara förmånen att uppväxa i en verkligt kristlig atmosfer, hvilket ej förfelade sin goda verkan på någon af dem. Enligt den tidens sed i dylika hem på landet fingo döttrarna i denna lyckliga familj sin skolundervisning i hemmet af till stor del troende lärare och lärarinnor. Då ej mer än omkr. 1 år och 10 månader skilde de två yngsta - Kerstin och Maria - i ålder, blefvo de i sina studier så godt som från början "klasskamrater", hvilket bidrog till, att de växte mycket samman, hvilket äfven senare lifsskickelser alltmer åstadkom, ty vi skola få se, att få äro de systrar, hvilkas lefnadsstigar löpa så parallellt, som Kerstins och Marias kommo att göra.
Se här i största korthet några data:
Som redan nämndts sutto Kerstin och Maria sida vid sida i hemmets skola. Samtidigt undervisades och konfirmerades de af den fromme prästmannen Lindblom, hvilken sedan dog såsom kontraktsprost och kyrkoherde i Askaby. Denna deras allvarliga konfirmationstid räknade de båda såsom sin andliga, personliga genombrottstid.
Så godt som samtidigt blefvo de förlofvade med tvänne unga missionspastorer - Kerstin med C.F. Lindroth och Maria med O. Valentin. På samma dag hade de två nyförlofvade att säga ett långt farväl till sina fästmän, då dessa hösten 1884 för första gången sändes ut såsom Evangeliska fosterlandsstiftelsens missionärer till Indien. Huru ett sådant farväl skulle kännas går ej att beskrifva.
Maria var till sitt väsende den mera lifliga - Kerstin däremot den stilla, inåtvända, som led i tysthet. Då jag en 10 år längre fram i tiden fick se, huru skilsmessan från barnen verkade på Kerstin, kan jag icke värja mig från tanken, att den härovan omnämnda skilsmessan predisponerade henne för den sjukdom (nervfeber), som strax efter vår afresa grep henne och höll henne på sjukbädden i månader.
Under tvänne långa år hade sedan dessa missionärsbrudar att vänta på den dag, då de gemensamt fingo anträda den långa vägen ut till missionsfältet och till sina trolofvade, hvilka i samma jolle för att afhämta dem kommo ut till deras stora ångare strax efter som den efter en lycklig resa kastat ankar i Bombay hamn.
Kunde skilsmessans smärta - för tvänne år sedan - icke beskrifvas, så går det än mindre att beskrifva denna återseendets glädje. På samma dag, den 3 december 1886, firade dessa systrar sitt bröllop i Skotska frikyrkans vackra kapell i Bombay. (Detta var förresten ett tredubbelt bröllop. Det tredje paret var missionspastor K.A. Ivar och hans trolofvade fröken Zelma Påhlman - båda välkända i vår indiska mission.)
Dagen därpå anträddes färden till de - så godt sig göra låtit - iordningsställda nya hemmen, som först nu blefvo hem och mycket lyckliga sådana. Samtidigt under en följd af år (Kerstin 8½ och Maria 9½) fingo nu dessa systrar stå vid sina mäns sida stödjande och hjälpande i missionens svåra men härliga gärning. Hela deras fostran och läggning var ju sådan, att de att de ansåga hemmet vara platsen för deras tjänst, hvilket dock ej hindrade dem ifrån att mera direkt deltaga i missionsarbetet utåt allt eftersom tid och krafter tilläto. Båda systrarna blefvo lyckliga mödrar till fyra barn hvardera i Indien. (Valentins 5te föddes sedan i Sverige.)
Deras uppbrott från Indien för hvila i hemlandet skilde sig dock på ett år, då familjen Lindroth for hem våren 1895 och Valentins våren 1896.
Så kom då för de förra den andra svåra skilsmessan på hösten 1896, när de för andra gången skulle fara till sitt arbete i Indien och lämna sinma två små söner Harald och Hjalmar kvar i hemlandet. De två döttrarna, Maria och Ester, hade Herren dessförinnan tagit hem till sig. Maria dog i Indien före hemresan och Ester under vistelsen i Sverige.
Tiden före och särskildt själfva skilsmessan från de kära små gossarna vill och kan jag ej beskrifva. Huru ofta både dag och natt fann jag icke då min Kerstin badande i tårar, men så tyst, att ingen skulle märka det. Från denna tid - synnerligast efter skilsmessans stund från de små - kände jag aldrig riktigt igen min Kerstin - hon var ju densamma, men dock icke densamma.
Komna åter till Indien, hur skulle vi nu icke båda utan något hinder helt få egna oss åt vårt kära missionsarbete - huru ofta talade vi icke med hvarandra härom under resan ut. Och utkomna huru började vi icke så godt som omedelbart att sätta detta i verket. Men, o, så kort detta blef! Gud hade annat bestämdt. Hungersnöd och farsoter rasade i Indien vid denna tid - och ej minst så i centralprovinserna, där vi hade vårt missionsfält. Genom hvad min Kerstin så nyss genomgått och den saknadens smärta, som alltid hvilade öfver henne, blef hon ett lätt byte för den hemska sjukdomen, smittkopporna, som äfven härjade omkring oss.
Efter en gemensam utfärd den 5 jan. 1897 till en by, Sangiwara, i närheten af Chhindwara, där vi hade en af våra katiketer, Isaak, placerad, sjuknade Kerstin dagen därpå, och efter 16 dagars svårt lidande - eller den 22 januari 1897 - lämnade hon mig, då Herren kom och förlossade denna sin stilla, ljufliga tjänarinna från all denna jordens nöd. Och jag, lamslagen af saknad och sorg, stod då här ensam och hade så småningom att lära mig säga: "Herren gaf och Herren tog, välsignad vare Herrens namn." Alla missionssyskonen och våra infödda kristna stodo med mig bestörta öfver min Kerstins så hastiga bortgång, och saknaden efter henne, som gjort sig afhållen af alla, var stor. Jag glömmer aldrig, hvad vår hedniska hästman, Ramdin, som var i vår tjänst före hemresan och nu återkommit till oss, sadeom den bortgångna: "Sidha per pahila kath jata" = de raka träden huggas först. Kerstin var vid sin bortgång 38 år och några månader.
Året därpå - eller på hösten 1898 - hade hennes syster Maria tillsammans med sin man att genomgå sin skilsmessa från sina barn, då de anträdde sin andra resa ut till Indien. Men hon hann aldrig dit. Hennes jordiska resa i dubbel bemärkelse slutade i Dresden, där hon den 17/9 1898 på ett hotell helt hastigt fick gå hem till Gud. Maria var - äfven hon - vid sin bortgång 38 år och några månader.
Frid öfver dessa tvänne systrars - Kerstins och Marias minne!
Gud är underlig, men god, i sitt handlingssätt med sina barn.
Göteborg i augusti 1926
C.F. Lindroth