Till Min högt älskade Kerstin!

Den 22 juni 1885.

En liten sång jag nu ville sjunga

För vännen min uppå denna dag.

O, må din lifsbåt få sakta gunga

På Tellus vatten båd’ natt och dag!

Det brusar stundom och högt går vågen

Och himlen mörknar och allt blir natt.

Och ingen flamma från fyrbokslågan

Förnims af ögat, som nu är matt.

Det synes hopplöst – si hafvets vrede

Oss öfverhöljer med vredgat skum –

Det synes som vi ohejdadt skrede

Till underjordens hemska rum!

O, mörk är djupet och mörk är himlen

Och mörk är hågen och mörk min själ.

Jag vill utbrista: O, hvarför vimlen

I mörkrets andar kring båtens stäf!

Vid oskans blixtar mig tyckes skåda,

Hur hafsvidundren emot mig gå –

Jag ser med fasa jag är i våda –

En bräcklig farkost i vrak de slå.

Ja, elden ljungar och oskan dundrar

Och vinden tjuter i tacklens tåg.

Allt är i uppror – mitt hjerta bäfvar

Att nu just dränkas i hafvets våg.

Här finns ej räddning för mig nu arma,

Jag uppger hoppet – jag går i qvaf!

Ju tusen faror omkring mig larma,

Här är ju oppmädt för mig min graf!

En annan scen vi ock vilja skåda

Utaf seglatsen på tidens haf,

Ty der vi finna ju dessa båda –

Den som den ene den andre gaf.

I mörka natten en hoppets strimma

Uppgår i öster så klar och skär.

Det är ej hopplöst – o hvarför rinna

Så strida tårar – o, se – se der!

Se morgonstjernan han blickar neder

Igenom molnen så klar och mild!

Se hafvets våg sig till hvila reder,

Uti dess bölja syns himlens bild.

Och sakta vindar nu seglen fylla

Och ljuft de smeka oss på vår kind.

Och österns strimmor nu allt förgylla –

Och toner födas af morgonvind.

Oh majestätiskt på firmamentet

Nu solen uppgår så klar och skön.

Och så det fruktade elementet

Blir likt ett barn ti stilla bön.

Nu ögat gladt sig mot fästet höjer,

Der solen vänligt nedpå oss ler.

Och seglarn ödmjukt sitt knä nu böjer

Och till Den Store i anden ber.

Och så går dagen och natten kommer,

En natt, som andas blott ljuflig frid.

Och dagar vexla med nätter alla,

Och så förflyter en stilla tid,

Tills sent omsider – då trött af färden,

Nu seglarn nalkas en stilla hamn.

Han får nu lemna all sorg i verlden,

Och ljufligt falla i Frälsarns famn.

Så, vännen lilla, det ligger för oss

En färd – ju stormig såväl som lugn.

Dock ensam skall ju ej färden göras

Af dig, af mig upptill hemmets strand.

Dig ju till sällskap at mig Gud gifvit,

Och mig åt dig ju på samma vis.

Du har min lilla väninna blifvit,

Åt Gud jag hembär derföre pris!

Ja, dyra Kerstin, snart få vi fara

I samma farkost hem till vår Gud,

Och få då dela all nöd och fara

Såväl som glädje och fröjdeljud.

Och blir det dystert och mörkt på färden

O, kom min dufva till maken din –

Så svinga vi oss högt öfver verlden

Upp till vår Jesus – just din och min!

O, vännen lilla, må än de dagar,

som du skall vandra ifrån mig skild,

Bli ljusa, glada! Då Gud behagar,

Så kom, min kära, jag väntar dig!

Här är så dystert – jag går så ensam –

Jag söker vännen, mig Herren gaf.

Dock denna känsla vi ha gemensam

Oss höfves båda att ha fördrag,

Tills Herren täckes, att låta dagas

Den dag, som blifver oss mycket stor,

Då vännen låter sig af vännen tagas

Att föras dit, hvarest vännen bor.

Dig Gud välsigne, min lilla dufva

I nya året, som nu gått in!

Dess dagar blifva för dig blott ljufva,

Så önskar vännen, som just är din.

Carl

---